emmashylla.blogg.se

Min pappa Ann-Christine är Ester Roxbergs berättelse om hur hennes pappa, den snickrande prästen Åke, år 2010 berättar för henne att han vill leva som kvinna. Han är då 58 år gammal.

 

Jag började läsa boken hemma hos min mamma. Hon hade hört talas om den och vi diskuterade hur vi skulle reagera om vi var i Ester sits. Jag anser mig vara en öppen och accepterande person och kom fram till att jag skulle ta omställningen ganska bra. Sen läste jag om Esters upplevelse. I kapitlet Ingen träff skriver hon:

 

"Jag söker på Eniro.

     Åke Roxberg.

     0 resultat.

     Din sökning på "åke roxberg" gav tyvärr ingen träff. Menade

     Jag går till köket och diskar några kastruller.

     Påminnelsen.

     Min pappa är död.

     Finns inte längre.

     Världen utanför fönstret svartnar.

     Jag faller i gråt.

     Tills nästa insikt kommer till mig, en oerhörd lättsam lycka

som lyfter mig upp.

     Nej, pappa finns.

     Pappa är död och finns."

 

Och jag tror att det är för svårt att föreställa sig. Allt som är pappa är plötsligt borta och ersatt av någon annan. Det skulle nog inte vara så enkelt som jag först tänkte. Ester Roxberg skriver öppet och ärligt om "förlusten" av sin pappa och om att acceptera Ann-Christine. Ibland, som när hon inte svarar på mailet där hennes åsikt om en kavaj efterfrågas, gör det ont i min mage. I någon situation tänker jag att jag skulle fråga mer än vad hon gör, intressera mig istället för att skapa jobbig tystnad. Men återigen, jag vet ju inte hur jag skulle reagera. Jag imponeras av Roxbergs ärlighet, jag vet inte om jag hade vågat.

 

Betyg 4/5